Semlan - en tradition

Årets semla i GP var kryddad med rosenvatten i mandelmassakrämen och vaniljkräm i grädden och den såg ut såhär!

Festlig va?! Intressant att fundera på är: hur mycket "får" man modifiera en tradition? Ett vinnande koncept brukar vara att ta en klassiker och bara justera lite. Då får man det bästa av två världar men ändrar man för mycket blir det snabbt en det-var-bättre-förr-reaktion när man inte känner igen sig riktigt.

Jag hade inget rosenvatten i närheten men grädden fick en lätt vaniljsmak ändå. Inte helt i linje med min idé om mjölkfri mat men jag inser att det får bli en långsam övergång... traditioner/vanor är starkt rotade även i det här fallet.

När jag var liten hade jag en kompis som inte tålde mandel så hon fick Bemla istället. Det är semla där mandelmassan byts ut mot mosad banan. Jag har aldrig provat själv men det kanske är gott?